VAL-NICARAGUA 2016 [1]: ´Contras´ är tillbaka och vill inta presidentpalatset

Maximino Rodriguez, presidentkandidat för det liberala Partido Liberal Constitucionalista (PLC) med cirka åtta procent i opinionsundersökningarna. Han går till val med det obegripliga påståendet: "En verklig ´Contra´". Contra var de terroristband som USA/CIA skapade, rustade, tränade och finansierade på 1980-talet. De beräknas ha mördat cirka 50.000 nicaraguaner under de tio år de mördad och massakrerade civilbefolkningen på samma sätt som USA:s ´Contras´ gör i Syrien. FOTO: MIRIAM EMANUELSSON.

VAL-NICARAGUA [1]:

Contras är tillbaka och vill inta presidentpalatset

Latinamerikareporterna Dick och Miriam Emanuelsson tar pulsen på en av presidentkandidaterna från det liberala PLC som är en före detta ledare för `Contras´. Hans före detta stridskamrat representerar den Nationella Koalitionen för Demokrati som tidigare tillhörde det andra liberala partiet PLI men som den 6 november bojkottar valet. Oppositionen går ett katastrofval till mötes, om opinionsundersökningarna stämmer.

Av Dick och Miriam Emanuelsson

TEXTEN PÅ AFFISCHEN får mig att studsa: ¡“Soy un verdadero Contra”! jag är en verklig Contra.

Så såg han ut som ´Contras´,
"Comandante Wilmer".

Contra var ordet för kontrarevolutionär när USA:s interventionskrig mot den Sandinistiska regeringen inleddes i början av 1981. Historien från USA:s invasion av Kuba upprepade sig, 20 år efter USA:s invasion av Grisbukten den 16 april 1961. Men 1983, när jag gjorde den första reportageturnén i Nicaragua sa nicaraguanerna samfällt: ”Nicaragua utsätts för en Grisbuktsinvasion VARJE dag”!

MAXIMINO RODRÍGUEZ är en av dessa före detta Contrasledare. Men när han tar emot är det i egenskap av det Konstitutionella Liberala Partiets (PLC) presidentkandidat. Han lyser upp när han har tar emot ”internationell press” i partihögkvarteret i Managua. Hans pressekreterare, Luis Fley Gonzalez, alias “Johnson”, även han en före detta Contrasledare berättar vidlyftigt om “Comandante Wilmers” insatser under kriget. Som att liberalernas presidentkandidat går omkring med fyra kulor i kroppen, en av dem i huvudet. För att göra mig än mer perplex pekar Rodriguez stolt på ärret i ansiktet där kulan perforerade.

Över 50 000 nicaraguaner massakrerades av ´Los Contras´ under 1980-talet. FOTO: MIRIAM EMANUELSSON.

DAGENS GENERATION KÄNNER inte till mycket om de tio år av låg- och högintensiv krigföring som USA:s “Contras” genomförde i Nicaragua mellan 1980-1990. Det kalkyleras att över 50.000 civila dödades i massakrer och militära aktioner av Contras, mycket lika dem som de paramilitära dödsskvadronerna i Colombia genomför.

Den sandinistiska regeringen talar i alla sammanhang om försoning av den nicaraguanska familjen och vikten av att lösa sociala konflikter med fredliga medel. Tusentals av de bönder som gick med Contras och som efter kriget var utblottade, har fått jord och egendomsbevis från staten tack vare den sandinistiska regeringens försoningspolitik.

Video: https://youtu.be/3h-Pw8g1mnM 

Men Maximino Rodriguez talar om att han är den ende som kan stoppa den ”Ortegiska diktaturen”.

– Hur skulle jag kunna lyfta landet från att vara det näst fattigaste landet på den amerikanska kontinenten? börjar han högtidligt efter Flammans fråga om PLC:s valprogram.

– Det finns stora naturresurser i detta land men de traditionella politikerna har inte haft kapaciteten att utnyttja dem, säger Rodriguez. Men han nämner inte det faktum att PLC är ett traditionellt parti som bildades 1968. Då lämnade Somozas arbetsmarknadsminister det historiska liberala partiet PLN (bildat 1912) där diktatorn var medlem och bildade PLC.

Men liberalernas presidentkandidat måste ha otroligt naiva för att inte säga drumdristiga politiska rådgivare. Tror det att om man tar man röster om Rodriguez framställs som ”en verklig Contra”, eller att beskriva den ekonomiska situationen som bättre under somozadiktaturen, så är man onekligen ute och cyklar.

Med hinken med vattnet på axeln, hårt varsdagsliv i Nicaragua som successivt tar sig ur den extrema fattigdomen under sandinisternas två mandatperioder.

FÖR INTERNATIONELLA VALUTAFONDENS representant Gerardo Peraza har en helt annan uppfattning. Han blickade ut över församlingen av journalister och konstaterade krasst att Nicaraguas ekonomi går på högvarv och att IMF därför stänger sitt kontor i Managua.

Peraza sa att den nicaraguanska ekonomin har haft en årlig ekonomisk tillväxt på 5,2 procent under den senaste femårsperioden. IMF behövs på andra ställen, Nicaraguas regering sköter sina kort väl.

Bredvid Perez satt Nicaraguas centralbankschef Ovidio Reyes och myste. För 2016 kalkylerar IMF att tillväxten blir något lägre, 4,5 procent medan Reyes siktar på fem procent.

Nicaraguas motsvarighet till Svenskt Näringsliv, Cosep, är lika nöjd med den ekonomiska utvecklingen. José Adan Aguerri som är ordförande för Coseps menar att den makroekonomiska stabiliteten och den konstanta tillväxten de senaste åren är ett resultat av en klok regeringspolitik.

– IMF erkänner att den nödsituation som Nicaragua befann sig i (fram till 2006) har försvunnit. Nicaragua har utvecklats oerhört mycket.

Och det under två perioder av sandiniststyre som nu med all säkerhet går in i en tredje period.

Oppositionen. Vilken?

När vi anländer till Nicaragua återstår det fem veckor till president- och parlamentsvalet. Det infaller på samma dag som valet i USA. Men det syns knappast något av valkampanjer på gator och torg trots att 16 partier deltar. Bara några affischer och banners för president Daniel Ortega och hans kandidat till vicepresidentposten, Rosario Murillo som dessutom är hans hustru.

Nepotism? En ytterligare koncentration av makten i landet? Det menar den borgerliga högeroppositionen.

Men Rosario Murillo är inte vilken ”Republikens Första Dam” som helst. Murillo har varit med nästan från början. Hon deltog som ”politisk kommissarie” i den Södra Krigsfronten i slutoffensiven mot Somozadiktaturen. Hon satt fängslad under lång tid. Flög från Leon till Managua dagarna innan huvudstaden intogs 1979.

Men hon är framför allt den politiska strategen bakom FSLN:s utåtriktade verksamhet och interna skolningsverksamhet. Till det kan hon räkna tre framgångsrika val sedan sandinisterna kom tillbaka till makten 2006 efter att ha förlorat den 1990. Men hon är också kvinnan som med ”hårda nypor” internt har dragit tillbaka korrumperade sandinister från borgmästarposter. Hennes person inom vissa grupper inom FSLN är därför kontroversiell. Trots det respekteras hon i alla läger för sin strategiska, politiska och organisatoriska kapacitet, säger nästan alla sandinister vi talar med.

Om Rosario hade varit en man, hur hade frågeställningen stått då? Vad är skillnaden i meriter mellan Raul Castro och Rosario Murillo? Naturligtvis finns det en rad skillnader men ingen ifrågasätter Raul Castrol roll och betydelse i den kubanska revolutionen och att inta maktpositioner inom parti och stat. Varför då ifrågasätta Rosario Murillos rätt att kandidera till vicepresidentposten i valet den 6 november bara för att hon råkar vara gift med den sittande presidenten? Sedan när ska kvinnan värderas för vad hon är och representerar och inte för att hon är kvinna.

Rosario Murillo och Daniel Ortega. FOTO: CESAR PEREZ.

SANDINISTERNAS OCH DANIEL ORTEGAS stöd är förkrossande, vilket alla opinionsundersökningar visar. ”Golvet” för väljarsympatierna ligger på 45 procent och ”taket” på 73 procent.

Oppositionspartierna är totalt fragmenterade och saknar stort folkligt stöd. En del av oppositionen deltar inte i valet och riktar in sig på att ifrågasätta valets hederlighet med USA:s stöd. Men opinionsundersökningarna visar att bara 15,5 procent av de 4,176,878 väljarna tror att valfusk kommer att äga rum. Förtroendet är alltså högt för valmyndigheterna som också gav tre liberala högerallianser valsegern mellan 1990 och 2006.

Presidentkandidaterna toppas av Daniel Ortega som får 65,7 procent. På andra plats kommer Maximino Rodriguez med 4,4 procent. Övriga fyra mätbara kandidater får mellan 0,1 och 2,2 procent.

I partisympatierna får FSLN 65,7 procent, PLC 4,4, PLI 2,2, det konservativa partiet (PC) 0,9 och den liberala alliansen ALN 1,2 procent.

Liberalt inbördeskrig och ny USA-blockad

Dagen till ära har nyheten slagit ned som en bomb i Nicaragua. Representanthuset i USA har beslutat att var helst USA har möjlighet att stoppa lån och krediter till Nicaragua, skall man göra det. USA har det avgörande inflytandet i Världsbanken och den Interamerikanska Utvecklingsbanken. Representanthuset motiverar beslutet med regeringen Ortega stryper pluralismen och att den via Högsta Domstolen annullerade parlamentsplatsen för 12 ledamöter från det liberala PLI-partiet.

– Bara om den sandinistiska diktaturen fortsätter kommer USA:s beslut att verkställas och drabba de fattiga i Nicaragua. Därför är det viktigt att det blir en massiv uppslutning vid valurnorna den 6 november och nicaraguanerna ger mig sitt stöd för. För bara så kan lagen i USA-kongressen förhindras, säger PLC-kandidaten.

Men Ni och PLC deltar? kontrar jag.

– Författningen ger mig rätt att delta, försvarar sig Maximino Rodriguez. För om jag som ex-contra inte deltar i valet så är alternativet ett krig mellan nicaraguaner och det vill ingen ha.

Vi söker oss till det andra historiska liberala partiet i Nicaragua, PLI som har sitt partihögkvarter i den fashionabla stadsdelen Robles. Men när vi kommer fram får vi svaret att PLI inte längre huserar här utan det har tagits över av den Nationella Koalitionen för Demokrati, en paraplyorganisation som samlar en stor del av den liberala oppositionen. Vi erbjuds att intervjua Oscar Sobalvarro, ordförande för koalitionen. Det visar sig att även han är en före detta högt uppsatt Contraledare, med krigsnamnet `Comandante Ruben´. När jag påtalar att hans före detta contraskollega Maximino Rodriguez deltar i valet svarar Sobalvarro ironiskt att ”det beror på kulan som fortfarande sitter fast i huvudet på Rodriguez”.

Oscar Sobalvarro, ordförande för koalitionen. Det visar sig att även han är en före detta högt uppsatt Contraledare, med krigsnamnet `Comandante Ruben´.

Han vill inte tala mycket om sitt förflutna. Men tillstår att han samordnade sina aktioner med den honduranska armén och militära rådgivare från USA-styrkorna i grannlandet och CIA-agenter. I Honduras huvudstad Tegucigalpa var den starke mannen John Dimitri Negroponte, USA-ambassadör 1981-1984.

Video: https://youtu.be/AAhV2n_02cY

USA:s Iran-Contragate

Sobalvarro säger att somozadiktaturen kännetecknades av en ”blomstrande ekonomi som kontrasterar till vad vi upplever i dag”.

´Contras´-läger på honduranskt territorium på 80-talet.

– Vi opererade från honduranskt territorium under tio år av krig och förfogade över 25.000 män. Jag ingick i den högsta ledningen för Contras och utsågs till chef för vår fredsdelegation där avtalet skrevs under den 27 juni 1990. Våra vapen överlämnade vi till den nya regeringen som leddes av president Violetta Chamorro.

Han träffade president Ronald Reagan och överstelöjtnant Oliver North, som var spindeln i skandalen Iran-Contra-Gate. Vapen såldes via Israel till Iran, som USA hade förklarat i blockad efter revolutionen 1979. De officiella intäkterna från dessa hemliga vapenaffärer uppgick till 47 miljoner dollar och de finansierade delvis Contras´ krig mot Nicaraguas folk. Skandalen avslöjades i november 1986.

USA:s president Ronald Reagan. Bilden talar
för sig själv om konsekvenserna för folken
i Centralamerika.

Stödet till Contras gick via tre källor: CIA, vapenhandel med Iran och narkotikahandel där exilkubaner i Miami samarbetade med CIA. Kartellerna från Medellin med Pablo Escobar i ledningen och den mexikanska Guadalajarakartellen upprättade en organisation på den mexikanska halvön Yucatan där införseln av kokainet till USA organiserades.

Den 6 oktober 1986, månaden innan North avslöjades hade en USA-pilot skjutits ned av sandinistarmén i södra Nicaragua. Eugene Hasenfus, pilot i CIA:s tjänst levererade vapen till contras i Nicaragua. Han dömdes till 30 års fängelse för spioneri men benådades och frigavs den 18 december 1986 på USA:s begäran.

En av USA:s vapenleverantörer till los ´Contras´; Eugene Hasenfus, CIA-pilot och en bricka i USA:s handel med vapen och droger.

 

Det var i detta krig som `Comandante Ruben´, Oscar Sobalvarro opererade. Nu talar han om att kriget var en kamp mot ”Castrokommunismens införande i Nicaragua” och han låter som den colombianske före detta president Alvaro Uribes argument för att säga nej till det framförhandlade fredsavtalet mellan Farc och regeringen Juan Manuel Santos.

– Valet den 6 november är en fars de deltagande partierna är vad vi kallar för ”myggor” som deltar för att ge valet legitimitet. Från Koalitionens sida är vi övertygade om att majoriteten av folket inte kommer att delta i valet. USA-kongressens beslut om ekonomiska embargon är en konsekvens av Daniel Ortegas eget agerande. Ortega måste begripa att landet inte är hans lantegendom eller företag.

Men opinionsundersökningarna visar att cirka 75 procent av nicaraguanerna anser det viktigt att delta i valet.

Den 8 juni fattade Nicaraguas Högsta Domstol beslutet att ge en fyra olika strömningar inom PLI rätten att representera sitt PLI. Under fem år hade HD väntat på att den interna tvisten skulle gå mot en egen lösning utan att den nicaraguanska rättsapparaten skulle behöva lägga sig i. Men när det till slut blev valår beslöt domstolen att ge ”organisationsnumret” till en av de fyra som krävde detta, Pedro Reyes. Redan 2011 hade det Nationella Valrådet fattat två beslut utan att det fick någon verkan inom PLI.

HD-ledamoten Rafael Solís sa vid presskonferensen som offentliggjorde beslutet att domstolen hade hört sig för med de inblandade parterna tre månader tidigare men utan resultat.

– Eftersom de inte löste sin egen konflikt tvingades vi göra detta med lagens hjälp.

Enligt lagen tillhör det valda mandatet i Nicaraguas Nationalförsamling partiet och inte den enskilde parlamentsledamoten. Pedro Reyes erbjöd de sittande parlamentsledamöterna från PLI möjligheten att samarbeta med den strömning som Reyes representerade. Men tolv av dessa sa nej och ersattes av sina suppleanter efter att Reyes krävt av myndigheterna att lagen skulle verkställas.

Lagen kom till för att undvika röstköp av ledamöter vilket är oerhört vanligt i Centralamerika. Det hade också sin udd riktad mot det starka och mäktiga FSLN. Alla partier, inklusive PLI, PLC och MRS, röstade för lagen. Det var alltså inte regeringen Ortega som annullerade de tolv liberala ledamöterna utan deras egna partikamrater som krävde att lagen skulle följas.